Gårdsfakta
Historik Västigår´n
I slutet av 1500 och början av 1600-talet var Finland i krig. Hungersnöd och arbetslöshet gjorde att många finländare börja söka sig utanför Finlands gränser.
Tre finländare, Paul Larsson, Eskil Larsson och Grels Ersson sökte sig till Sverige och kom till Björnberg, en liten by i Hälsingland. I Finland fanns Grels och Eskils fruar Malin och Elin kvar och med löfte om att när läget i Finland blev stabilt skulle deras män återvända till Finland. Men som vi vet är kärleken stark och Malin och Elin beslöt sig för att ta sig till Sverige för att söka efter sina män. Malin och Elin kom till Kårböle, en gränsby till Björnberg. Efter en förfrågan bland byns befolkning om någon sett några svedjefinnar i närheten kom svaret: ”gå upp till Messuköln ( ett berg som ligger högt och gränsar mot Björnberg) och där ni ser att det ryker där finns det svedjefinnar.” Malin och Elin begav sig iväg och de blåste näverlur och sjöng finska sånger.
Eskil och Grels hör dessa kvinnor och de stannar upp i sitt arbete och lyssnar. Grels säger : ”vore det inte för att jag vore i främmande land skulle jag tro att det är min fru Malin.” ”Och jag min fru Elin,” säger Eskil. Kärleken förenar dessa båda par. Detta var i slutet av 1620. Grels och Eskil tar sina fruar med sig och söker sig över berget från Björnberg och till södra sidan av Ljusnan. När de ser Ljusnans fiskrika vatten och att norra sidan av Ljusnan skulle yppa sig utmärkt till att svedjebränna tar de sig över Ljusnan och Huskölen börjar ta form.
Grels Ersson och hans fru Malin börjar att bygga upp Västigår´n. Eskil och hans fru Elin bygger upp Östigår´n. Det första huset som byggdes upp i Västigår´n låg nära Ljusnans strand och svedjebränningen påbörjades. Man brände delar av skogen och marken odlades upp med ett slags korn som gav flera ”strån” ur samma frö. Allteftersom den ena efter den andra svedjan brändes utökades betesmarkerna och Västigår´n skulle med tiden gå i generation efter generation. Från Grels Ersson och hans fru Malins tid är nuvarande ägare 12:e generationen i rakt nedstigande led. De allra yngsta ”Västigårdarna” idag är 14:e generationen.
En hel del dokumentation finns bevarad och vittnar om skiftestvister, olaga älgjakt och grannosämja. Bouppteckningar med utförliga beskrivningar av bohaget och antalet djur som ingick i dödsboet. Det äldsta dokumentet är daterat 1622.
I början av 1800 –talet utsågs Mickel Eriksson till nämndeman. Det vackert målade altaret och de olika lagren av tapeter som finns härrör från Mickels tid då han som nämdeman hade befogenhet att både utföra dop, vigslar och begravningar. Tyvärr var han blind de sista fyra åren av sitt liv och hans liv tog slut efter att han ramlat utför en trappa och slagit huvudet i en sten. Detta går att läsa i en av de många dokument som finns bevarat.
Erik Mickelsson, son till Mickel, var mycket engagerad i skolväsendet och var en aktad man i Huskölen. Han och hans fru Karin skänkte år 1854 en kristallkrona till Ytterhogdals kyrka som än idag hänger närmast altaret i kyrkan. Fakturan finns väl bevarad med inköpspris och kostnader för transport med båt från Stockholm till Hudiksvall. Den välbevarade ”gammelbyggningen” är byggd i slutet av 1700- början 1800-talet. En hel del bruksföremål finns bevarad i gårdsmuseet och några bl.a en runstav finns på Nordiska museet i Stockholm. En kopia av staven finns i gårdsmuseet. Staven ersätter dagens årskalender med tecken för bl.a högtider som jul och påsk, när det är dags för sådd, skörd, slakt etc. Det nuvarande boningshuset är från slutet 1800- början 1900-talet.
Att vara ättling till svedjefinnarna är mycket hedrande och då framförallt att vara av det kvinnliga könet . Det finns en dikt som är upphittad där det framkommer att ”en flicka är både rask och kry och det är hon för att hon kommer från Huskölens by”
2006-08-15